Min yngste son Andreas och jag bestämde oss förra sommaren för att ta reda på om det gick att se några levande tigrar i det vilda (dvs nationalparker i Indien). Orsaken till vår tveksamhet var alla larmrapporter i media om tjuvjakt, möjliggjord av bl a korruption inom naturvårdsmyndigheter i Indien. Efter mycket funderande, studier av naturvårdsrapporter och intervjuer med folk som skulle kunna tänkas veta, beslutade vi oss för nationalparkerna Kanha och Bandhavgarh i Madya Pradesh i centrala Indien nu under senvåren 2009. Det visade sig bli ett lyckokast. Och på samma gång sorgligt. Vi såg antagligen 0,5% av all världens tigrar under vår tigervecka!

Vi skådade tiger i vitögat vid 5 tillfällen och på lite längre avstånd vid ytterligare 6. Sammanlagt fick vi 7 olika tigrar i kamerasiktet. Dessutom hittade vi en slö leopard som efter en rejäl middag inte flyttade på sig på två dagar. Dvs hon bytte gren att vila på och hon t o m gäspade en gång, men i övrigt var hon rätt tillbakadragen. Resterna efter en rejäl middag låg kvar strax nedanför trädet, till asätarnas stora tillfredsställelse.

Vid soluppgången bänkar man sig i en liten jeep, och sedan rullar man sakta fram längs små skogsvägar. Man stirrar in i vegetationen så ögonen blöder och öronens storlek närmar sig den afrikanska elefantens för att eventuellt fånga upp något ljud från omgivningen som antyder tigernärvaro: ett varningsrop från langurer eller hjortar. Och minsann: en smutsig och lätt sönderriven tiger korsade vår väg bara några få meter framför jeepen och showade genom att rulla sig i vägdammet som en bättre huskatt. Oftast siktar man dock tigern på betydligt längre avstånd. Framåt kvällningen börjar magen göra sig påmind (på tigern alltså), och då kan den i bland ha den goda smaken att röra sig i en vegetation där man kan se den. På en sluttning med gles salskog t ex, eller över ängar med visserligen högt gräs, men med gläntor då och då. En skicklig chaufför och en erfaren guide är en förutsättning för att vara på rätt ställe (dvs med fri sikt så nära tigern som möjligt) vid rätt tillfälle (dvs före alla andra tigerskådare). Helst ska de vara lite synska också, tänka tigerns tankar innan tigern gjort det och placerat sig i förväg på strategiska ställen för bästa kameravinkeln och snyggaste fotoljuset. Vi blev som sagt lyckliggjorda vid 5 tillfällen utöver "vägdammsshowen", dock inte alltid med optimala fotomöjligheter.

Redan före gryningen skickas elefantspanare ut för att leta tiger. Hittar man någon går "larmet" till en informationscentral och jeeparna får direktiv vart de ska köra för att lasta om sina resenärer till elefantrygg. För en hundring får man sedan en kvart för att plåta på riktigt nära håll. Om man inte har tur och sitter på elefantryggen när tigern plötsligt bestämmer sig för att flytta på sig! För då följer elefanten efter för att man inte ska tappa bort den och då kan man få en låååång tigershow. Gudarna var på vår sida 2 gånger om och vi skumpade med. Tigrarna är dock rätt coola när det gäller elefanter och plötsligt lägger den sig ner i gräset och betraktar elefanten med sina kameratunga passagerare bokstavligen som luft. Vilket är rätt skönt, för det tyder ju på att den inte störs av vår närvaro.

Jag var i Bandhavgarh för 8 år sedan och då fanns det en kaxig ung hane som kallades B2. Han är numera regerande härskare om än lätt åldersstigen och därmed ifrågasatt och utmanad av de yngre hannarna. Man tror inte att han håller mer än något år till, sedan får han nog lämna plats. Den sönderrivne tigerhanen kanske hade frestat lyckan för att komma över ett revir. Vi vet dock inget om utgången av striden.

Tyvärr beviljade B2 oss inte audiens, det hade varit kul att hälsa på honom igen.

I övrigt så vimlar det av vilt i skogarna. Gauren har vi aldrig sett förr, en jättebest så där 50% större än en älg. Trots detta faller den emellanåt offer för tigern. Hjortar finns i mängder av olika slag (spotted, sambar, barasingha) och vildsvin, allt uppskattat som middagsmat av tigern. Det är gott om rovfåglar (bl a crested eagle) och mindre sorters fåglar med fantastiska fjäderdräkter (som Indian roller).....och påfåglar i mängder trumpetar och visar upp hela sin prakt for de betydligt mindre uppseendeväckande honorna. Vi är verkligen i djungelbokens värld. Det påstås vara härifrån som Kipling hämtade sin inspiration. Det är bara Kaa och Baloo vi inte sett. Överste Hati har vi ju t o m suttit på. Hati är förresten hindi for elefant.

Man sover ovaggad efter dagar fyllda med viltskådning, vägdamm, intensivt solsken och vaksamhet på toppnivå. Dessutom börjar dagarna i svinottan, redan före soluppgången ska man stå redo vid parkgränsen. Vi konstaterar, att tigern överlever hårt inträngd i reservat. Om människorna runt reservaten värderar den högre levande än död kommer den kanske att kunna fredas. Och det gör de om de får vara med och dela på förtjänsten från tigerturismen.

En av de nationalparker vi övervägde att besöka var Ranthambore i Rajastan, en gång i tiden världsberömt för sin stora tigerpopulation. Den verkar vara ytterligt brandskattad p g a tjuvjakt numera, vilket media rapporterat om. Andra tigerskådare som åkt dit har meddelat, att inga tigrar sågs trots många dagars observationstid. För ett decennium sedan var det näst intill garanterat att se tiger under sådana omständigheter. Helig ilska är ingen dum början för att åstadkomma förändringar!